Goddagens och välkomna till Civilsamhällespodden. Mitt namn är Tjarls Metzmaa och till vardags är jag verksamhetschef för Sveriges Blåbandsungdom, men här i podden representerar jag mig själv.
Dagens avsnitt är annorlunda på många sätt. Dels kommer det hela bestå av att jag pratar själv hela tiden utan någon gäst, och dels kommer innehållet vara annorlunda. När jag för två och ett halvt år sedan startade den här podden fanns det en tanke om att den inte skulle vara politisk i den mening att den tog ställning. Den skulle finnas som en plattform för engagerade människor att sprida sina lärdomar till varandra. Tanken var att den ska vara av engagerade människor, för engagerade människor. Och stanna där. Ha ett fokus på lärandet och att tillgängliggöra den kunskap som finns högst upp och längst in för så många som möjligt. För att det är får det enorma privilegiet att vara arvoderad i det som då var Sveriges största ungdomsorganisation. Den kunskapen om organisering och sätt att engagera människor borde vara mer tillgänglig. Inte för att det var en unik idé eller något som inte andra före mig pysslat med, utan för att det saknades en podd som gjorde det och jag då vid det tillfället precis hade börjat upptäcka det här med poddar och tyckte att det var ett fantastiskt format. Så kombinationen av saknaden i det formatet och möjligheten att folkbilda gjorde det hela till en självklarhet.
Men även om det var incitamentet till att starta och det har varit det som varit drivkraften hela vägen så dök det upp en tanke som kändes så angelägen att jag ville att den skulle nå längre än det samtal som jag hade med min kära vän Johan Groth. Som många gånger förr så satt vi för oss själva och nådde slutsatser och gödde varandras hjärnor. För det mesta brukar det resultera i att vi blir bättre och gör våra uppdrag på något bättre sätt, men denna gång spände det bredare.
Förresten, innan vi går in djupare så kan det vara bra att lägga till att det inte handlar om en kursändring för podden. Detta avsnitt ska bara ses som ett tillfälligt besök i poddfeeden innan vi återgår till att tappa människor på den kunskap som finns. Det är fortfarande folkbildningens ideal som styr skutan.
För att förstå tanken så kommer det krävas en del bakgrundsinfo som jag ska försöka presentera på bästa sätt. För det jag skriver, eller ja, säger nu är resultatet av ett par års analyserande och påtande i tanketrädgården. Det är ett stort pussel som har lagts bit för bit över lång tid. Om det därför är så att jag vid något tillfälle missar något som är essentiellt för din förståelse, hör gärna av dig. Detta ska inte ses som ett manifest med den färdiga sanningen, utan bör behandlas som en tanke som söker motstånd, gehör och allt annat som gör att det blir bättre. För som vanligt så skapas stordåd tillsammans, inte av en enskild person.
Jag tror att allt började när jag gick utbildningen Ung Med Makt som arrangeras av Ideell Arena och LSU. Jag kommer inte ihåg vem det var där och pratade, men ämnet var iaf en omvärldsanalys. En reflektion över hur Civilsamhället har rört sig över tid och i vilken riktning det är på väg åt på en samhällelig nivå. Det som slog an i mig var tanken om att vi sakta rör oss bort från de folkrörelseideal som länge präglat civilsamhället i Sverige och i en riktning där välgörenhet är det centrala för finansiering.
Det fastnade hos mig och har legat nära till hands sen dess. Som ni säkert märkt i flera avsnitt har jag länge varit nyfiken på framväxten av det som kallas socialt entreprenörskap och vad skillnaden är på det svenska civilsamhället och dess motsvarigheter runt om i världen. Främst har jag intresserat mig för Amerika. För att det är en modell som är tydlig, men helt annorlunda än den vardag som vi ser.
Om vi vill göra det enkelt för oss och måla upp en bild med en pensel bred nog för att måla lador i ett enda svep så kan skillnaden enklast göras i förhållandet till finansiering. Stora delar av civilsamhället i Sverige bärs upp av statlig finansiering som har organiseringen som utgångspunkt medan majoriteten av det Amerikanska civilsamhället bärs upp av frivilliga donationer och välgörenhet. Den typen av stöd som delas ut av offentligheten är är nästintill enbart projektstöd.
Och oavsett vad du rent politiskt tycker eller inte, alltså huruvida civilsamhället ska bära sina egna kostnader för att få ett existensberättiganden eller om offentligheten ska bära alla kostnader utan att ställa några frågor så är det intressant att titta på vad detta gör med kulturen och den typen av verksamhet som ideella organisationer ägnar sig åt.
Jag har spenderat ganska mycket tid i facebookgrupper och att lyssna på poddar som diskuterar den amerikanska kontexten och jag vill hävda att denna systemskillnad skapar väldigt olika kulturer. Det finns exempelvis inget som är så diskuterat i de sammanhangen som “Hur gör jag för att få in mer donationer?”, “Hur ska vi göra för att få filantroper att inte ge en gång utan att fortsätta skänka pengar?”, “Hur ska jag få min styrelse att donera mer pengar?”, “Hur ska jag se till att styrelsen på ett så effektivt sätt som möjligt nyttjar sina kontakter för att få in mer pengar?”. Diskursen och verksamheten är väldigt mycket fokuserad på att finansiera verksamheten.
En stor mängd energi ägnas åt att skaffa medel. Det är till och med det första du möts av. För det krävs en viss mängd kapital för att få registrera sig som en 501c3, som är den vanligaste formen av organisation som är undantagen skatt. På många andra sätt så efterliknar också den tankelogik som presenteras mycket mer ett företag än det vi i Sverige kallar för ideell förening. Det pratas om affärsplan snarare än verksamhetsplan. Det pratas om volontärer snarare än medlemmar. Syftet paketeras som en produkt som kan säljas och ska levereras. I nästan alla bemärkelser så är de mycket närmare företagsvärlden och skiljer sig nästan bara på att de inte har vinst som högsta syfte.
På många sätt finns det mycket att lära. För det inzoomade fokuset på verksamhet gör att varje handling på något sätt ska uppfylla syftet. Det skapar mängder av människor som enkelt kan sammanfatta exakt vad organisationen gör och står för. Bland annat.
Men det skaver för mig. Dels att organiseringen och det demokratiska lärandet saknas. För mig är det nämligen helt centralt och något som alla ideella organisationer i Sverige en gång i tiden präglades av. Det handlade inte om att hjälpa någon med ett problem, utan att bjuda in någon att bli hjälpt och samtidigt hjälpa andra. Att parallellt med att uppfylla något mål växa som människa, inte som en del av en karriärsplan, utan baserat på ett intresse eller en övertygelse. Något som också gör att vi har en fantastisk bredd av organisationer i Sverige som skapar mening för de inblandade människorna.
För ett system som bygger på välgörenhet har också den parametern att ta hänsyn till. Att bara vissa typer av organisationer kan ge tillräckligt stora godhetspoäng eller medial uppmärksamhet för att vara intressanta. För vilket företag vill skriva på sin hemsida att de är sponsrar kaninhoppningen i Grums, när de kan vara stolta samarbetspartners till det fantastiska och mediavänliga projektet skapat av två sympatiska halvföretagare som samlar in och delar ut böcker till barnhem.
Detta märks tydligt i Sverige enligt min mening. Där vi befinner oss är en skärpunkt där det statliga verksamhetsstödet kontinuerligt ifrågasätts och en ny typ av ideella organisationer växer fram. Organisationer där det är viktigt vem som grundade den, där styrelsen är organisationen. Där det inte finns möjligheter att bli medlem. Där det inte ligger stadgar på hemsidan. Där organisationsformen inte är syftet, utan ett sätt att nå resultat.
Därmed inte sagt att den typen av organisationer inte gör något gott eller att deras existens är något negativt. Där vill jag ändå vara tydlig med att det inte är fel. Utan det jag vill diskutera är på en samhällelig nivå, där vissa organisationer får stå exempel för en utveckling. Alla som ägnar sin tid åt att göra livet bättre för andra är hjältar.
Förutom forskare som påstår att utvecklingspilen pekar åt hållet där vi sakta rör oss mot ett samhälle baserat på välgörenhet, så finns det andra exempel att titta på. Bidrag som minskar, antingen i praktiken för att fler delar på samma summa som inte indexregleras, eller rent handgripligen minskas så har vi också projektfinansieringen.
Jag vet inte hur ofta jag hör någon organisation oroa sig över att en så stor del av deras verksamhet är projektfinansierad. Att stor del av energin ägnas åt leta upp projektbidragsgivare, skriva projektansökningar, administrera projekt baserat på hur projektbidragsutgivaren vill ha det och slutligen rapportera använda projektmedel.
Projektbidragsträsket är något helt för sig själv förvisso. Där hetsen att kunna mäta resultatet har blivit överordnat resultatet i sig. Som att det är viktigare att veta exakt hur halvbra en verksamhet var än att det känns som att något var helt fantastiskt, men inte kunna peka på siffror som motsvarar det. Nåväl.
Jag tänker att det här blir rimligt att lyfta fram ett konkret exempel för att visa hur något av det här övergripande ter sig i verkligheten och då är ungdomsrörelsen är det jag känner bäst, så det får stå som exempel. Där rör det sig om strax över 200 miljoner i verksamhetsstöd, vilket bäst kan beskrivas som spottstyver i en statsbudget. För det så organiseras 700.000 ungdomar i åldern 6-25 år. Där får tiotusentals sitt första förtroendeuppdrag. De tar hand om sitt närområde på olika sätt och växer som människor. Men relativt sett, av många olika anledningar har stödet mer än halverats det senaste decenniet. Mer djuplodande fakta hittar ni i den rapport som LSU har skrivit som heter “Dubbla stödet”, så jag går inte in på det närmare här. Den halveringen gör att en organisation i allt större grad känner oro över framtiden och får svårt att planera långsiktigt, eftersom att det bara finns en vetskap om att nästa år kommer innebära mindre, men inte hur mycket mindre. Den energi och kreativitet som organisationen har kommer således skifta över från verksamhet till resursinsamlande. Alltså mer likt den amerikanska modellen.
Vi ser också förändringen i det lilla. Exempelvis Facebooks enorma satsning på att hjälpa till vid bidragsinsamlande och den swishkultur som växer fram, inte bara för att finansiera enskilda utan även organisationer.
Poängen är att redan nu ägnar många organisationer stor del av sin tid åt att hantera och införskaffa medel. Och för den som inte är vaksam så blir snart det en verksamhet i sig som står överordnad syftesparagrafen. För att det finns en organisation som måste bära sig själv och när grundfinansiering saknas så behövs det nya projekt.
Det största problemet med att befinna sig i den här förändringen, snarare än att vara tydligt på ena sidan eller andra är att systemet inte är riggat för någon organisation. Den som sällar sig till nya skolan och letar efter volontärer och företag som ska sponsra möts av en ovana av detsamma. Få företag annat än de riktigt stora har gjort ett tydligt ställningstagande där en del av deras vinst ska gå till välgörande ändamål. Och de som i många år förlitat sig på verksamhetsbidrag eller annan form av offentlig grundfinansiering ser hur det sakta tynar bort. Den som försöker sig på någon slags medelväg blir en splittrad organisation som lätt seglar vilse.
Jag hoppas att detta är någorlunda tydligt. Jag märker själv att det är en enorm utmaning att konkretisera en känsla och tankar som pågått och utvecklats under så lång tid med många olika små delar som tillsammans skapar en helhet.
Det jag landat i är i vilket fall att det vore bättre för alla inblandade om vi bestämde oss. Att vi antingen skrotade bidragen till folkbildningen, till idrottsrörelsen, till ungdomsrörelsen, till kulturen och alla andra delar av civilsamhället som i dagsläget helt eller delvis finansieras av organisationsbidrag. Alltså bidrag som är för organiseringen i sig, bidrag som syftar till att med tydliga ramar, men få detaljer, uppnå något abstrakt bra. Saker som går att titta på och objektivt säga, här händer det bra saker och det har stor nytta för samhället, utan att för den sakens skull försöka kvantifiera det exakt. Den typen av bidrag som nöjer sig med att konstatera att ett lärande sker utan att göra anspråk på att definiera det i exakthet.
Eller så slutar vi helt enkelt upp med det här långsamma låt-det-rinna-ut-i-sanden-farvälet som vi befinner oss i. Där anslag på statlig, regional och kommunal sida antingen inte indexeras upp eller helt sonika minskas bit för bit. Där fler och fler aktörer hyr ut lokaler till ideella föreningar på samma premisser som företag. Där bankdirektiv omöjliggör för 14-åringar att öppna ett bankkonto tillsammans utan låter det landa hos en förälder som om det skulle vara en större garant. Där fåtalet exempel på när det inte fungerar får utgöra hela sanningen, snarare än att se det fåtalet som en mindre kostnad än vad administrationen som försöker komma åt fel och ändå inte lyckas med det. Alla system går att bryta, det är bara en fråga om vilja och klurighet. Det känns som att vi befinner oss i ett farväl som känns som en vänskapsrelation där den ena parten egentligen vill göra slut, men inte vågar för att hen är rädd för vad vännen ska känna. Det är inte snällare med ett långt avsked.
Sammantaget måste vi alltså välja vilken utveckling vi vill ha. Antingen ett civilsamhälle som till största del är finansierat av individer och företag, eller offentligheten. Detta skymningsland som vi har nu, där det inte tas ställning tydligt för det ena eller andra är skadligt för båda.
Personligen tror jag mycket mer på den modell som varit gällande i Sverige, som är ganska unik i världen. Som innebär att offentligheten erkänner att den inte mäktar med att göra allt som gör ett samhälle bra, men som också litar på att människor vill göra gott och kommer göra gott tillsammans. För tydlighetens skull så är detta inte den enda roll Civilsamhället har. uppdraget är inte att leverera en produkt, utan det är som ett komplement där så sker. Organisering och demokrati är syften starka nog i sig. Jag pratar om att ha en offentlighet som ger några tussingar till 3 ungdomar och hoppas att de lär sig något och att det kommer andra positiva effekter på köpet. En offentlighet som när den ser ett civilsamhälle sluta upp i en tid av prövningar, som hösten 2015 där det kom väldigt många nya personer till Sverige, och reagerar med att öka de generella anslagen, snarare än att instifta ännu ett projektbidrag. En offentlighet som styr mjukare och känner tillit till att så länge grundpremissen är bra, så kommer något gott att komma ur det.
Däremot vill jag inte lägga hela ansvaret på de offentliga institutionerna. Visst, det är de som fattar besluten, men de gör det å andra sidan på de underlag som finns tillgängliga för dem. Jag tror att det ansvaret ligger hos oss i civilsamhället. Att påminna om effekterna av allt det vi gör. Att berätta om allt det som vi tar för självklart. Att inte säga “ge oss mer pengar”, utan förklara vår verklighet och alla de stordåd som vi ser dagligen. Att berätta om det barnet som hade svårt med engelska i skolan men som fastnade för Warhammer och därigenom kände ett behov av att plöja tjocka regelböcker och bli en fena på engelska. Att berätta om den elevrådsordförande som tack vare sina lärdomar i det ideella senare var bättre rustad för att bli minister än vad någon formell utbildning kunnat åstadkomma. Att berätta om leendet på barnet som för första gången fick fira en jul på en plats där inte alla var fulla och odrägliga samt hur det gav styrka och kamratskap som gjorde att barndomen inte blev en misär som senare ledde till kriminalitet och sorg för andra. Att berätta om den som inte förstod varför vi har en demokrati över huvud taget när det vore effektivare med en diktator som numera förstår vikten av att samarbeta.
Men även i det lilla. Att berätta om den som tidigare var tillbakadragen och försiktig men som i en känsla av sammanhang blomstrade ut och började prata med människor. Att berätta om den som äntligen bemästrade konsten att tända en brasa med flinta och stål och den stolthet som det innebar. Att berätta om den pensionär som skiner upp likt solen över varje tisdagsboule.
Att berätta om sin egen historia. I mitt fall har upptäckten av föreningslivet förändrat hela mitt liv. Innan mitt första styrelseuppdrag där jag började hitta en mening och en plats där jag betydde något och kunde bidra satt jag hemma och spelade World of Warcraft minst 10 timmar om dagen. Inte för att man inte ska få förlora sig i ett intresse och följa sin passion, men jag har blivit långt mycket mer nyttig sett ur samhällets perspektiv sen jag hittade något som betydde något på riktigt.
Allt det här som vi engagerade möter dagligen. Allt det här som är självklart för oss dryga 50 % av befolkningen som engagerar oss ideellt på vår fritid. Allt det här behöver vi påminna oss själva om och upplysa de som inte förstår för att de inte delar samma vardagliga upplevelser. De som säger “föreningsmänniska” med samma tonfall som de benämner valfri person som ur deras perspektiv är en kuf. Allt det fantastiska som kommer ur relativt små summor.
Jag tror inte på något sätt att civilsamhället i Sverige är försvinnande eller döende. Men det är i som sagt i förändring. Kvaliteten på verksamheten som bedrivs och den typen av verksamhet som bedrivs förändras sakta till att närma sig den amerikanska modellen av projektbidrag och välgörenhet, inte bara i ungdomsrörelsen. Och jag tror att det är ett sämre alternativ än den starka tradition av folkrörelser som präglar oss alla.
Därför uppmanar jag alla som lyssnar att dels sprida detta avsnitt vidare till likasinnade, men framförallt att dela med er av alla berättelser som ni bär på. För det är få organisationer som har resurser nog för att på stor skala ta fram rapporter för att möta upp beslutsfattare och visa på stor skala vad som händer och vad det faktiskt innebär. Men vi alla bär på berättelser, våra egna eller andras, om den enorma effekt som kommer av ideella föreningar. Såna som jag spontant använde som exempel nyss. Enskilt bär vi många, men tillsammans bär vi ett oräkneligt antal. Så låt oss visa dem. Låt oss ta till de medel som vi har.
Varför kanske du frågar dig? Jo för att jag tror på modellen som byggt föreningssverige och jag tror att den är värd att bevara och utveckla, snarare än att sakta låta den tyna bort och ersättas av något som på samhällelig skala är sämre. Den modell som gett oss allt ifrån BB, förskola och andra saker vi idag tar för givet. Den modell som genom stabil grundfinansiering växlas upp mångfalt genom ideella insatser. Det finns lite olika siffror beroende på var du tittar, men en populär och ofta återkommande är att den ideella tiden som vi gemensamt lägger kan omsättas till 400.000 heltidstjänster. Ta bara en stund och smält den siffran. Att anställa motsvarande arbete skulle kosta 160 miljarder om vi räknar på 25.000 kr i månaden. Och andelen av detta som läggs på verksamhet och världsförbättrande minskar, eftersom att mer tid och energi läggs på att söka och administrera medel. En byråkrati som gör att värdet av varje krona minskar.
Så låt oss visa resten av landet vilka vi är och vad vi gör. Jag vet också att metoden “berätta om effekterna” fungerar. Lyssna exempelvis på avsnittet om politisk påverkan där vi får inblick i hur Rikdsidrottsförbundet arbetar. Konstant och konsekvent visar de på varför de är viktiga. Vilka effekter deras verksamhet har på samhället. Hur oumbärliga de och deras arbete är. Hur det egentligen är en fantasi att “köpa” så mycket för så lite pengar. Något som resulterade i att de fått ökade anslag i hundratals miljoner kronor, årligen.
Så låt inte resten av oss titta på den delen av civilsamhället som får mer stöd i avundsjuka och förbittras över att de får men vi blir lämnade utan. Låt oss istället likt de gör förklara varför vi är viktiga, men använda den kraft som finns hos oss. Den övervägande majoriteten av oss organisationer i civilsamhället är alldeles för små för att bedriva ett långsiktigt påverkansarbete på det sätt som Riksidrottsförbundet kan, men alla kan vi göra lite. Genom att dela våra berättelser och visa på värdet som uppstår varje dag, bara genom att vi finns och är vi så kommer vi en bra bit på vägen. Och om vi dessutom tar för vana att se oss omkring och tänka på vad vi åstadkommer, så kan vi inte bara använda det för att prata med beslutsfattare. Vi kan använda det för oss själva. Fira att vi är vi. Fira att vi gör en enorm skillnad.
Ta en stund. Sätt dig och fundera. Antagligen behöver du varken anstränga dig eller tänka särskilt länge innan exemplen kommer till dig. Dela sen med dig av dem under #skillnadenvigör. Men låt det inte stanna där. Internetaktivism i all ära men vi är större än så. Det är bra för spridningen, men ta också tillfället i akt och hör av dig till lokala politiker, regionala beslutsfattare och nationella ledamöter. När dammet av valets efterspel har lagt sig kommer vi nämligen ha väldigt många som inte riktigt har kommit in i sina roller. De kommer att planera och lägga upp sitt politiska liv för de kommande åren. Se till att föreningslivets villkor finns med i bakhuvudet och som en del av den politiska agendan.
Tillsammans kan vi göra något för att uppvärdera engagemanget. Organisering som sker för organiseringens skull. Den demokratibärande roll vi har för samhället i sin helhet. Vi förändrar liv på löpande band och vi får aldrig glömma det när vi sitter med näsan i ytterligare en projektansökan. Låt det bli synligt för andra, men också för oss själva. Allt går inte att omsätta i siffror, men det vi gör går att omsätta det i ord.
Låt oss slå oss själva med häpnad. #skillnadenvigör